Hårkullor

Jag läser Aino Trosells nya bok


Från bokens baksida:
"Hulda är en brådmogen tonåring i svältens och nödens Malung under tidigt 1870-tal. Sedan hon stått i gången, dvs konfirmerats, beger hon sig ut på vandring, som så många andra av Dalarnas kvinnor som går ner till Romboland, till Mälarlandskapen på herrarbete, för att arbeta åt herrarna eller för att sälja på beting. ...
... Aino Trosell gestaltar de hårt arbetande vandringskullornas tillvaro, och skildrar därigenom ett stycke svensk kvinnohistoria"

Det här är en helt magisk och fascinerande bok som jag har svårt att lägga ifrån mej.

Hårkullorna från Våmhus nämns på en del ställen i boken som t ex i det här avsnttet där Hulda är på väg mot Romboland för andra gången:

"De är en klunga Malungskullor som går till Romboland. De pratar och sjunger och tiger ibland. Ljuden de hör är deras egna röster, råmandet från något kreatur, älvens dån, enstaka fåglar och vindens vemodiga sus de höstgula träden...
...
Strax söder om Floda möter de flickor från Våmhus. De spisar sin middag tillsammans med dem under ett träd. Ömsesidiga nyheter, på respektive mål.
Hårkullorna är herrarbetarnas adel. De är stolta, dock inte högfärdiga. En del har farit ända till Sankt Petersburg. Hårkullorna hyr egna, jämförelsevis bekväma, rum i Stockholm, år från år. Två kullor sitter hela tiden i rummet och arbetar medan den tredje går runt i de finare kvarteren och bjuder ut deras tjänster. Några hårkullor har gått åt motsatta hållet, ner till Göteborg, och där stigit på ett skepp och begett sig till Skottland. Där har de med framgång bedrivit sitt hantverk, etablerat sig och kunnat sända penningar hem.
Men den som bara kan skura mattor får nog vara glad om hon kan föda sig själv, tänkar Hulda avundsjukt. Hårkullorna utmärker sig alldeles särskilt. De är yrkesskickliga och kan sitta varmt och arbeta för en anständig betalning. Dock långa arbetsdagar precis som för alla andra herrarbetare. De är skickliga och har en fin känsla för form och material. Dessutom är de så finurliga att de har ingått en pakt vilken går ut på att de inte ämnar lära ut sin konst till någon som inte är från Våmhus. Den pakten är så stark att den nog ska hålla i generationer långt efter deras död."

Sara SJöberg är en modern hårkulla från Våmhus. Här får hon priset som 2008 års hårkulla vid midsommarfirandet på Gammelgården i Våmhus 2009-06-20:



Mer info om dalkullor på arbetsvandring (från svt.se)
Radiointervju med Ada Ryttar från 1970 - fungerande länk (Länken i svt.se-artikeln ovan fungerar inte)

En intressant och välskriven uppsats om bland annat hårarbetets historia och utvecklig i Våmhus finns här: Hårabete i Våmhus, Anna Sparr, 1997