Cilla - la gatta nera

Den här veckan har jag en fin liten kattfröken inneboende. Hon är kärvänlig som få - i klass med gamle Bill.

Hon styr mej enkelt dit hon vill utan ett ljud: tyst som en mus står hon plötsligt tätt intill mina fötter och trycker kroppen mot mina ben. När jag reser mig går hon åt det håll hon vill att jag ska gå, i regel till matskålarna i köket. Där inväntar hon mina smekningar på hennes rygg innan hon börjar äta samtidigt som hon kurrar ljudligt.

När jag sitter vid datorn och inte uppmärksammar henne tillräckligt sätter hon sej helt sonika på tangentbordet.

När jag sitter eller ligger och läser sätter hon sej i mina knän eller på bröstet och börjar trampa intensivt under högljutt kurrande. Hon är otroligt försiktig med klorna. Trots att de är sylvassa och går igenom tyget på mina kläder och känns mot huden är det ytterst sällan som det blir obehagligt - hon har en osannolik förmåga att hålla igen precis på gränsen.