Vi blir klara i god tid före kvällens föreställning på Teatro storico "La Fenice" så vi bestämmer oss för att gå förbi teatern och se om vi kan få tag på biljetter. Det är inga problem. Vi frågar efter "i posti più migliori" (de bästa platserna) och får en - som det visar sig - egen balkong med bra utsikt över scenen och hela lokalen.
Teatern ligger bara ett par hundra meter från Hotel Paradiso så vi hinner ta en sväng till vårt hotellrum och hämta kameran med 16-35 mm objektivet.
Vi är på plats på teatern i god tid före kl 21:15 då föreställningen ska starta:
Ca 21:30 är publiken på plats och föreställningen "Viva le donne" (Leve kvinnorna) börjar. På en del ställen i programmet står uttrycket "VV le donne". "VV" står för "evviva" som betyder "(Länge) leve" eller "Hurra (för)". Det är en 45 minuters dansuppvisning framförd av dansgruppen Alma Latina (Latinsk själ) med många latinamerikanska och andra danser till medryckande (inspelad) musik. Jag är ingen expert på dessa danser men jag tror att det ingår rumba, samba, salsa, tango, jive mm och även orientalisk magdans?
Efter en kort paus börjar föreställningen "Quattro danze coloniali viste da vicino" (Fyra koloniala danser sedda i närheten) framförd av teater- och dans-gruppen MK.
Det är en modern experimentell balett-föreställning med fyra aktörer varav ett par påminner om fåglar i sitt rörelsemönster. Inte ett ord sägs - det blir en form av mim-teater till olika inspelade ljud, bland annat diverse fågelljud. Det är lite svårt att förstå vad det egentligen handlar om men föreställningen väcker många frågor och associationer och det är väl det som är meningen kan jag tänka.
Den ensamma kroppen/fågeln (dans 1):
Den arrogante erövraren med golfklubban som maktsymbol/vapen (dans 3):
Teatergruppen MK:
Vi vandrar hemåt i natten förundrade och fulla av frågor...
På FestAl Femminiles sida läser jag följande (på en näst intill obegriplig italienska):
Föreställningen består av undersökande episoder om mötet och avståndet mellan människor (kroppar).
Den första dansen har bara en ensam unik resenär i rymden som återupptäcker kroppen utifrån varje koreografiskt mönster(!).
Den andra dansen är närhetens dans: tre ensamma individer som söker sin plats, vars vägar korsas utan att någonsin verkligen träffas, utan att någonsin få kontakt.
Kontakten anländer i tredje dansen: Erövraren "plockar" den fria vilden (det fria vilda) och leder denne i rörelserna: en "upptäcktsresande". Retoriken i denna bild anförtros enbart en golfklubba, som blir central i scenen och bemäktigar sig med den arrogans som många erövrare visar. Två motsatta kroppars dynamik uttrycker konflikten mellan erövraren och den besegrade vilden(vilda) ...
Den fjärde dansen är den i vilken "man alltid går (sempre si va)", där stigen/vägen är viktigare än ankomsten eller avgången, där man rör sig bort från någon men är alltid nära någon annan ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar