Senare på kvällen ligger vi i sängen och jämför våra solbrännor. Ulla har blivit röd idag. Själv är jag jämnbrun - utom två kritvita fläckar på framsidan/undersidan av knäskålen och knölen överst på smalbenet på bägge benen. De vita fläckarna har en skarp gräns mot det övriga bruna.
Vad är detta?
Jag försöker komma på någon naturlig förklaring men jag har ju inte gått på knäna eller gjort något annat som skulle kunna orsaka dessa vita fläckar. Ulla menar att det är naturliga pigmentförändringar som kommer med åldern och inget att oroa sig över. Jag har svårt för att tro det. Jag har inga vita fläckar för övrigt.
Obönhörligt kommer jag att tänka på mötet med den "galne" restaurangmannen tidigare idag.
Gjorde han något med mina knän? Och i så fall vad - och varför?
Dessa i sig ytterst ovanliga händelser att en vilt främmande "galen" thailändare klämmer på mina knän och att jag upptäcker vita fläckar på knäna kan omöjligt inträffa oberoende av varandra. Och vildhunden som slickade mej i ena knävecket dessutom! Huvaligen - det här börjar bli otäckt!
Sambandet framstår allt klarare ju mer jag tänker på det.
Alltså - slutsatsen är klar: Han gjorde absolut något med mina knän!
Som Sherlok Holmes säger: "när du har eliminerat allt som är omöjligt, så måste vad som återstår, hur osannolikt det än verkar, vara sanningen" ("How often have I said to you that when you have eliminated the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth?" ur "De fyras tecken")
De andra två frågorna - vad och varför - hör ihop.
Jag erinrar mej att han nämnde föräldrarnas dåliga knän. Tog han mina friska knän för att ge dem till sina föräldrar? Och gav mej samtidigt föräldrarnas dåliga?
Har han någon form av övernaturlig magisk kraft? Men varför blev mina knän vita? Om han kunde få skinnet på knäna att bli vitt vad kan inte då komma att hända längre in i kroppen? Skräcken griper mej allt starkare.
En annan, ännu mer skrämmande, möjlighet dyker upp. Antag att han är medlem i någon forma av terroristgrupp eller revolutionär organisation som vill skada landet eller landets ledning genom att attackera turister. Sådant är ju inte så ovanligt. Jag minns Luxormassakern i Egypten 1997 då 62 människor - de flesta turister - avrättades vid Hatschepsuts tempel. Var det inte mycket diskussioner för några år sedan om attacker via mjältbrandssporer? Han kanske smorde in mina knän med någon typ av salva med mjältbrandsbakterier? Hur var det nu? Han tog mej ju även på ovansidan av min högra hand med sin vänsterhand. Men jag kan inte se någon vit fläck på handen. Och varför kladdade han så energiskt på Ullas kikare och min kamera? Men jag har inte upptäckt någon "smörja" på varken kameran eller kikaren.
Natten kommer men jag kan omöjligt sova. Bilden av den "galne" restaurangmannen från vårt föregående besök dyker upp i minnet:
Han håller fisken med ett ordentligt grepp med vänsterhanden - precis på samma sätt som han klämde till om mina knän. Och med samma "diaboliska" leende...
Jag går upp och skriver ner mina misstankar på ett papper så att han inte ska kunna gå fri om något händer mej eller oss under natten.
Jag lyssnar men kan inte höra Ullas andningar. Jag lägger örat till - och hon andas faktiskt - lugnt och tyst ...
Jag spinner vidare på tanken att det handlar om ett angrepp på turister. Vi avslöjade ju faktiskt att det var vår sista kväll i Thailand för honom. Det är väl något man absolut inte ska avslöja. Risken att bli lurad ökar naturligtvis när man inte längre är kvar på platsen och kan framföra sitt eventuella missnöje. Jag kommer ihåg en gång i min ungdom för länge, länge sedan när jag köpte en totalt oanvändbar radioapparat på Kanarieöarna. När jag avslöjade att det var sista kvällen på ön plockade expediten fram ett speciellt paket från under disken...
Antag att det jag drabbats av är mycket smittsamt. Var det inte så att de mycket smittsamma mjältbrandsbakterierna kunde spridas via luften? Tankarna far genom skallen. I så fall kommer jag att smitta ner alla på planet hem imorgon - och kanske starta en mjältbrandsepidemi i Sverige. Jag kanske måste hinna med ett läkarbesök i morgon bitti innan jag kliver på planet? Men alla som åker med i bussen till flygplatsen då?
Tankarna virvlar runt - hela natten. Jag får inte en blund i ögonen. Går upp varannan timme och tittar på knäna. De är fortfarande lika vita.
Så går denna skräckens natt så sakta över i dag.
Jag går upp i gryningen och gör mej resklar. Ulla vaknar. Jag berättar om min hemska natt men hon påstår att hon har hört mej snarka så jag måste väl ha sovit någon kort stund i alla fall.
Vi lever fortfarande, mina knäna är lika vita som tidigare men vi mår bra och känner oss friska. Någon rimligare förklaring till mina vita knän har inte dykt upp under natten ...
Transporten till flygplatsen går planenligt och utan problem. Jag hinner inte tänka så mycket mer på mina vita knän. Resandet i sig med alla praktiska bestyr med biljetter, bagage, tider od kräver en del tankeverksamhet och koncentration.
1 kommentar:
Har nu läst dina texter och tittat på dina fina fotografier från "min" favoritö. Nästa gång kommer jag titta mer efter fåglar och varaner, något jag oftast inte lägger märke till. Den här senaste texten om dina vita knän fick mig att fnissa både en och två gånger. Hoppas allt är bra med knäna idag :)
Skicka en kommentar