Vi åker till Kanotstadion och Vasstjärn för att se om varfågeln är kvar. Den syns inte till vid Vasstjärn där jag brukar se den. Vi är på väg att ge upp när Ulla tittar åt andra hållet - bort mot Fåran - och se där sitter den:
Nere i Fåran ligger ett 40-tal sångsvanar:
Vi går stigen längs Fåran bort mot Stora Holmsjön. Plötsligt surrar det till i luften och en flock stjärtmesar passerar hastigt. Det går så fort att jag tyvärr inte hinner få till någon skarp bild:
Tillbaka vid Vasstjärn kommer en flock på åtta sångsvanar flygande från andra sidan älven och landar i Fåran:
Jag lämnar varfågeln och går tillbaka mot bilen. Strax kommer en flock på sex sångsvanar flygande från Fåran. De svänger mot mej, passerar på låg höjd och återvänder mot Fåran:
När jag tittar tillbaka ser jag varfågeln sitta i sitt favoritträd igen.
Varfågeln lyser vitt i eftermiddagssolen i sitt favoritträd vid Vasstjärn:
När jag närmar flyger den iväg tvärs över Vasstjärn. Den landar i tallarna på andra sidan - kanske 500 meter bort, men jag kan ändå se den som en vit prick i de mörkröna tallarna. Efter ett tag börjar den ryttla och störtdyker mot marken:
Jag går en kort sväng bort mot fågleskådarplattformen vid Fåran. När jag återvänder efter en halvtimme är varfåglen tillbaka i sitt favoriträd:
Jag närmar mig försiktigt för att få en bättre vinkel:
Den sitter kvar tills avståndet är ca 20 meter:
När jag kommer för nära får den nog och flyger iväg och sätter sig högst upp i en asp ett 50-tal meter bort
En lite sömnig(?) större hackspett sitter och solar i körsbärsträdet alldeles utanför dörren när jag kliver ut. Den sitter orädd kvar medan jag tar några bilder:
Jag går längs stigen mellan kanotstadion och Vasstjärn och ser något vitt som blänker i solskenet uppe i ett träd. Aha - en skata tänker jag men tar ändå en bild. Då ser jag att det är en varfågel:
Jag fortsätter längs stigen och kommer lite närmare:
Den sjunger högljutt och ihållande från sin utsiktpunkt:
Den gör en kort utflykt ner i vassen ...:
... och flyger tillbaka till utsiktsplatsen:
Efter ett tag kommer den flygande rakt mot mej:
Den passerar rakt över mej och sätter sig i en björktopp en bit bort - rakt mot solen från mej sett - men återvänder till sin favoritplats när jag går därifrån.
Kom att tänka på den här klassikern ikväll av någon anledning ...
Den skrevs av kanadensiskan Buffy Sainte-Marie och gavs ut första gången 1964 på hennes debutalbum "It's My Way". Buffy som är Cree-indian säger:
"It's about individual responsibility for war and how the old feudal thinking kills us all"
Donovans version från 1965 blev en hit:
Buffy Sainte-Marie från 1992:
En tidigare version med Buffy Sainte-Marie där hon inleder med att berätta historien bakom sången:
He's five foot-two, and he's six feet-four,
He fights with missiles and with spears.
He's all of thirty-one, and he's only seventeen,
Been a soldier for a thousand years.
He'a a Catholic, a Hindu, an Atheist, a Jain,
A Buddhist and a Baptist and a Jew.
And he knows he shouldn't kill,
And he knows he always will,
Kill you for me my friend and me for you.
And he's fighting for Canada,
He's fighting for France,
He's fighting for the USA,
And he's fighting for the Russians,
And he's fighting for Japan,
And he thinks we'll put an end to war this way.
And he's fighting for Democracy,
He's fighting for the Reds,
He says it's for the peace of all.
He's the one who must decide,
Who's to live and who's to die,
And he never sees the writing on the wall.
But without him,
How would Hitler have condemned him at Dachau?
Without him Caesar would have stood alone,
He's the one who gives his body
As a weapon of the war,
And without him all this killing can't go on.
He's the Universal Soldier and he really is to blame,
His orders come from far away no more,
They come from here and there and you and me,
And brothers can't you see,
This is not the way we put the end to war.
Intressant kommentar från YouTube:
Mohammed Ali refused to take the step forward, " no vietnamese ever called me nigger," he said. If 50,000 young americans had done the same, that message would have spread across the globe and war could have ended then for everyone. And don't give me that communist threat bullshit, communism grew out of the poverty caused by capitalism, and that poverty is still with us.
Och här kommer en äkta amerikansk "Universal Soldier":
Ballad of the Green Beret
by Staff Sergeant Barry Sadler and Robin Moore, copyright 1966
Fighting soldiers from the sky
Fearless men who jump and die
Men who mean just what they say
The brave men of the Green Beret
Silver wings upon their chest
These are men, America's best
One hundred men will test today
But only three win the Green Beret
Trained to live off nature's land
Trained in combat, hand-to-hand
Men who fight by night and day
Courage peak from the Green Berets
Silver wings upon their chest
These are men, America's best
One hundred men will test today
But only three win the Green Beret
Back at home a young wife waits
Her Green Beret has met his fate
He has died for those oppressed
Leaving her his last request
Put silver wings on my son's chest
Make him one of America's best
He'll be a man they'll test one day
Have him win the Green Beret.
Den här tyska versionen från 1966 har en annan inställning - om jag förstår den tyska texten rätt:
Irgendwo im fremden Land
ziehen Sie durch Stein und Sand.
Fern von zuhaus und vogelfrei,
hundert Mann, und er ist dabei.
Hundert Mann und ein Befehl
und ein Weg, den keiner will.
Tagein, tagaus,
wer weiß wohin.
Verbranntes Land,
und was ist der Sinn?
Ganz allein in dunkler Nacht
habst du oft daran gedacht,
dass weit von hier der Vollmond scheint
und weit von dir ein Mädchen weint.
Und die Welt ist doch so schön,
könnt' ich dich noch einmal sehn.
Nun trennt uns schon ein langes Jahr,
weil ein Befehl unser Schicksal war.
Wahllos schlägt das Schicksal zu,
heute er und morgen du.
Ich hör' von fern die Krähen schrein
im Morgenrot. Warum muss das sein?
Irgendwo im fremden Land ....
Min översätting:
Någonstans i ett främmande land
kämpar de genom sten och sand.
Långt från hem och fredlösa
hundra män, och han är en av dem
Hundra män och en order
och en väg som ingen vill gå.
Dag in, dag ut
vem vet vart?
Förbrännt land
och vad är meningen?
Alldeles ensam i en mörk natt
har du ofta tänkt
att långt härifrån lyser fullmånen
och långt från dej hörs en flickas gråt.
Och världen är ändå så vacker
kommer jag att få se dej ännu en gång?
Nu har redan ett långt år gått
medan en order styrt vårt öde.
Slumpmässigt slår ödet till,
idag han och imorgon du.
Jag hör kråkorna kraxa från långt ifrån
i gryningen. Varför måste detta ske?
Till slut hittade jag en svensk version också - Anita Lindblom sjunger "Balladen om den blå baskern". Den är väl lite mer lik det amerikanska originalet - och ack så aktuell - även om det inte är under FNs flagg svenskarna strider i Afganistan:
Söndag eftermiddag gör vi en liten tur till Skuggarvet en halv mil norr om Lugnet i Falun. När vi lämnar bilen kommer en högljutt bräkande fårskock i full fart mot oss:
Fåren ser ovanligt runda och ulliga ut:
Vi går ner mot Gallsjön i strålande sol. Ett par domherrar sitter högt upp i ett träd och äter frön:
Tillbaka vid bilen en timme senare ser vi en lustig krabat på ett stenröse i fårhagen:
Det är en nötskrika som söker mat på marken utan att låta sig störas:
Det dröjer inte länge innan fåren upptäcker oss och kommer springande och skrämmer bort nötskrikan:
