2012-11-24

Aspeboda spelmanslag 30 år

På lördagskvällen firar Aspeboda splmanslag 30 års-jubileum med konsert i Aspeboda kyrka följt av middag med spel och dans i Asbebodagården.

Fler bilder finns här







Bilderna är tagna i befintligt svagt (ojämnt) ljus utan blixt handhållet med objektiv Canon EF 16-35/2,8 L II USM på 16 resp 35 mm, 1/20 sek resp 1/25 sek, bländare 3.5, ISO 800, -1 EV.

De översta bilderna är korrekt vitbalanserad medan den undre är vitbalanserad med kamerans (Canon EOS 7D) automatik.

De översta bilderna ger säkert den mest korrekta färgåtergivningen - men jag gillar den varma atmosfären som den sista bilden ger.

Fler bilder finns här

Örnnästet

Höstens stora projekt - att bygga, tranportera och montera observationskojan/gömslet "Örnnästet" inför vinterns stödutfodring och inventering av kungsörn är nu slutligen genomfört. Örnnästet står på sin plats och är klar att använda.

Bilder från lördagens monteringsarbete.

Glada byggare med bara taket kvar att montera:


Allt klart:


Se Föreningen Örn Silver för mer information.

Bygget finns dokumenterat på föreningens blog Örn Silfver bloggen

2012-11-03

Strandpromenad, Lungomare, Montemarciano, Ancona, Le Marche, Italia

Dags att återvända hem till Sverige. Flyget från Aeroporto di Ancona Falconara lyfter först i 8-tiden på kvällen så vi har gott om tid.

Vid frukosten berättar vi om vårt teaterbesök för sångerskan Sherrita Duran som sedan några dagar bor på Hotel Amandola tillsamman med sin man och en liten dotter. Vi har borden brdvid varandra i frukostmatsalen. Hon kommer ursprungligen från Kalifornien men bor numera i Italien. Tyvärr kommer vi att missa hennes uppträdande på teatern på söndag kväll.

Vi betalar och tar farväl av hotellägaren och hoppas att vi ska ses igen nästa år - eller hellre - inom kort!

Vi lämnar vårt paradis Hotel Paradiso i Amandola och sätter kurs mot Adriatiska havskusten mellan flygplatsen och Senigallia. Det blir samma väg som vi kom - Strada Provinciale SP28 - till Porto Sant'elpidio vid kusten och Strada Statale SS16 upp till Civitanova. Där tätnar trafiken och det börjar gå lite väl långsamt.

Efter en del trixande hittar vi ut på Autostrada A14/E55 med riktning mot Bologna. A14 är en betalväg. Man kör in i en fålla, plockar in en biljett genom vänstra sidorutan och väntar tills bommen framför går upp. Enkelt som en plätt kan tyckas. Men hur öppnar man fönstret på en Fiat Panda? Efter febrilt letande efter knappar på dörren eller nånstans till vänster om ratten hittar vi dem till slut på instrumentbrädan mellan sätena. Jag tror inte jag skulle ha hittat dem i mörker.

Trafiken på A14 flyter på bra. De cirka 50 km upp till avfarten till flygplatsen går på en halvtimme. Vid avfarten från A14 gäller det att välja rätt fålla för att betala vägavgiften. Det finns ett tiotal att välja på med olika symboler - några med mynt och andra med kort och längst bort till vänster ett par med texten "Tourist". Idiotiskt att ha dem längst till vänster. Som turist håller man sig i regel på högerkanten. Vi åker tvärs över den vida planen bort till turistfållorna och lämnar biljetten till en kille och betalar några Euro.

Flygplatsen ligger alldeles intill A14 så vi gör en kort visit för att bekanta oss med flygplatsen i dagsljus.

I hyresvillkoren ingår att man ska lämna tillbaka bilen med full tank. Vid vårt föregående besök i Italien - i Rimini - hade vi problem med att tanka med kort. Inget av våra kort fungerade i bensinautomaterna och vi hittade ingen öppen bemannad bensinstation.

När vi körde från flygplatsen till vårt första boende i Falconara Alta för en vecka sedan passerade vi en stor Q8-mack. Vi kör samma väg nu in mot Falconara och Q8-macken är faktiskt öppen och bemannad. Jag får tanken fylld och följer med servicemannen in i butiken och betalar med mitt MasterCard. Jag frågar om dom har öppet varje dag. Javisst - de har öppet varje dag och hela dagen. Hela dagen? frågar jag. En skylt på dörren säger att det är stängt mellan 12:30 och 15:00. Han skrattar och klappar sig på magen. Man måste äta också!

Klockan är nu strax efter 12 och det börjar bli dags att hitta en restaurang för dagens lunch. Vi fortsätter in mot Falconara Marittima och kommer in på SS16 igen. Vi kör mot Senigallia som ligger ca 14 kilometer norrut. SS16 går parallellt med och mindre än 100 meter från stranden. Ännu närmare stranden går en strandväg (Lungomare). Mellan dessa vägar går järnvägen. A14 löper parallellt bara några hundra meter längre in. Vi hittar en viadukt som tar oss under järnvägen och in på strandvägen Lungomare Achille Buglioni och har tur. Några hundra meter längre bort längs strandvägen ligger Ristorante Il Camino Mirella. Det visar sig vara en av få strandrestauranger som har öppet året runt. Annars vimlar det av sommaröppna restauranger och barer längs den här kuststräckan.

Vi äter varsin mycket god fiskrätt och beger oss ut på en lång promenad längs stranden i solen och den behagliga värmen.

Adriatiska havet "äter upp" sandstranden utanför Ristorante Il Camino Mirella. Den bekymrade ägaren funderar på åtgärder:


En rödhake (Pettirosso) med spindelnät i ansiktet sitter i sanden/gruset:




En rödstjärt (Codiross) på en ställning:


Övergivna båtar med Senigallia i bakgrunden:


En storskarv (Cormorano) går in för landning i vattnet:


Cykel är en populär sport i Italien:


Det är tydligen högäsong här mellan 15 juni och 31 augusti


Svartbent strandpipare (Fratino) bor här på sommaren:


En stare i starkt motljus. Den ovanligt(?)långa näbben förvirrar oss:


Strandvägen är spikrak och rätt tråkig. Husen ligger inklämda mellan vägen och järnvägen. Det finns inga stora badhotell. Det verkar vara mest övergivna privata sommarhus.


Malva ... :


Fiskmås (Gravina):


Vi går några kilometer mot Senigallia - omväxlande på vägen och längs stranden. Det börjar mulna på och kommer att bli regn fram mot kvällen.

Vi återvänder till flygplatsen och lämnar tillbaka bilen. Samma personer som lämnade ut bilen sitter där nu och väntar på nästa gäng från Sverige.

Vi anländer till Skavsta i 23-tiden och övernattar på Connect Hotel på flygplatsen. Bekvämt och behändigt.

2012-11-02

Alma Latina: Viva Le Donne - Teatro La Fenice, Amandola, Le Marche, Italia

Efter dagens utflykt till Pintura di Bolognola tar vi en dusch på Hotel Paradiso och går ner till La Rimessa på Piazza Risorgimento för kvällens middag.

Vi blir klara i god tid före kvällens föreställning på Teatro storico "La Fenice" så vi bestämmer oss för att gå förbi teatern och se om vi kan få tag på biljetter. Det är inga problem. Vi frågar efter "i posti più migliori" (de bästa platserna) och får en - som det visar sig - egen balkong med bra utsikt över scenen och hela lokalen.

Teatern ligger bara ett par hundra meter från Hotel Paradiso så vi hinner ta en sväng till vårt hotellrum och hämta kameran med 16-35 mm objektivet.

Vi är på plats på teatern i god tid före kl 21:15 då föreställningen ska starta:


Ca 21:30 är publiken på plats och föreställningen "Viva le donne" (Leve kvinnorna) börjar. På en del ställen i programmet står uttrycket "VV le donne". "VV" står för "evviva" som betyder "(Länge) leve" eller "Hurra (för)". Det är en 45 minuters dansuppvisning framförd av dansgruppen Alma Latina (Latinsk själ) med många latinamerikanska och andra danser till medryckande (inspelad) musik. Jag är ingen expert på dessa danser men jag tror att det ingår rumba, samba, salsa, tango, jive mm och även orientalisk magdans?














Efter en kort paus börjar föreställningen "Quattro danze coloniali viste da vicino" (Fyra koloniala danser sedda i närheten) framförd av teater- och dans-gruppen MK.

Det är en modern experimentell balett-föreställning med fyra aktörer varav ett par påminner om fåglar i sitt rörelsemönster. Inte ett ord sägs - det blir en form av mim-teater till olika inspelade ljud, bland annat diverse fågelljud. Det är lite svårt att förstå vad det egentligen handlar om men föreställningen väcker många frågor och associationer och det är väl det som är meningen kan jag tänka.

Den ensamma kroppen/fågeln (dans 1):


Den arrogante erövraren med golfklubban som maktsymbol/vapen (dans 3):


Teatergruppen MK:


Vi vandrar hemåt i natten förundrade och fulla av frågor...

FestAl Femminiles sida läser jag följande (på en näst intill obegriplig italienska):

Föreställningen består av undersökande episoder om mötet och avståndet mellan människor (kroppar).

Den första dansen har bara en ensam unik resenär i rymden som återupptäcker kroppen utifrån varje koreografiskt mönster(!).

Den andra dansen är närhetens dans: tre ensamma individer som söker sin plats, vars vägar korsas utan att någonsin verkligen träffas, utan att någonsin få kontakt.

Kontakten anländer i tredje dansen: Erövraren "plockar" den fria vilden (det fria vilda) och leder denne i rörelserna: en "upptäcktsresande". Retoriken i denna bild anförtros enbart en golfklubba, som blir central i scenen och bemäktigar sig med den arrogans som många erövrare visar. Två motsatta kroppars dynamik uttrycker konflikten mellan erövraren och den besegrade vilden(vilda) ...

Den fjärde dansen är den i vilken "man alltid går (sempre si va)", där stigen/vägen är viktigare än ankomsten eller avgången, där man rör sig bort från någon men är alltid nära någon annan ...

Pintura di Bolognola, Le Marche, Italia

Vi vaknar till ännu en strålande dag på Hotel Paradiso, Amandola.

Från vår balkong ser vi en stor del av Sibillini-bergens östra sluttningar och dalgångar.

Från höger till vänster:
-Monte Amandola (1706 möh) framför ej synliga Pizzo Tre Vescove (2092 möh)
-Valle dell'Ambro med Balzo Rosso
-Monte Priora (2332 möh)
-Val di Tenna med Gola dell'Infernaccio
-Monte Sibilla (2173 möh) framför Cima Vallelunga (2221 möh)
-Valle dell'Aso
-Monte Torrone (2117 möh) framför ej synliga Monte Vettore (2476 möh - högsta toppen i Monti Sibillini) :

Pintura di Bolognola ligger utanför bilden till höger om och bakom Monte Amandola.

En rödhake hörs sjunga i trädet närmast vår balkong men vi lyckas inte får syn på den, däremot en flock kungsfåglar:


Ett gäng blåmesar håller till i en trädtopp en bit längre bort:


Det här är vår sista hela dag på den här resan i Monti Sibillini - ja i hela Italien för den delen.

Vi vill gärna komma upp på lite högre höjder nu när det verkar bli en solig dag med klar luft. Vi tar sikte på Bolognola som är en liten ort med knappt 200 invånare. Med sina 1070 möh är det den högst belägna orten i Monti Sibillini. Det är huvudsakligen en vintersportort men det finns också ett antal vandringsleder i omgivningarna. En av etapperna i Grande Anello dei Sibillini - Sibillinis stora ring dvs vandringsleden runt Monti Sibillini - passerar här och följer grusvägen mellan Garulla och Bolognola.

Vi kör den fina belagda vägen upp genom Garulla Inferiore och vidare förbi vägskälet mot Rifugio "Città di Amandola". Här slutar beläggningen och grusvägen vi fortsätter på är väsentligt sämre än grusvägen mot rifugion. Efter bara några hundra meter på den spåriga och gropiga vägen möter vi en skylt - fordonstrafik förbjuden. Halva vägen är blockerad med en träbock och på den sitter en A4 med svårläst text utfärdad av Il Sindaco (borgmästaren) i Commune di Sarnano:


Sammanfattningsvis:
Eftersom vägen är i dåligt skick och kan rasa och det är risk för att stenar kan falla ner på den utgör den en fara för den allmänna säkerheten. Vägen är därför avstängd för fordonstrafik och fotgängare(!) (divieto al transito veicolare e pedonale).

Problemen konstaterades tydligen redan 2010 men verkar inte ha blivit åtgärdade ännu.

Vi vänder och åker de två kilometrarna till Rifugio "Città di Amandola" och sätter oss där och funderar på vad vi ska göra.

Ett alternativ är att åka tillbaka till Amandola och ta den större vägen över Sarnano till Bolognola - men då blir vi sittande i bilen ytterligare kanske en timme.

Alernativt vandrar vi ner i Valle dell'Ambro. Men där har vi redan varit och det känns inte så lockande att gå ner i en dal igen.

Att gå upp på Monte Amandolas branta sluttning lockar inte heller - det blåser en frisk vind med starka byar som tar tag i oss. Det känns lite riskabelt att gå upp på den kala sluttningen.

Vi kollar vår guidebok och ser då att Grande Anello Sibillini följer vägen mellan Garulla och Bolgonola. Det är kanske bara 4-5 kilometer från där vägen är avstängd till Bolognola eller egentligen Pintura di Bolognola som är en "förort" till Bolognola på 1312 möh.

Vi vänder tillbaka och parkera bilen vid vägskälet och vandrar vägen mot Bolognola. I det här läget har vi inte läst skylten så noga och vet inte att den är avstängd även för fotgängare.

Vägen går på en klipphylla med branta väggar på vänstra sidan - säkrade mot nedfallande stenar med stålnät - och branta stup på höger sida. Men vägens bredd och den omgivande bokskogen gör att det inte känns speciellt obehagligt att gå där. På några ställen har en del av vägen rasat ner men den är fortfarande fullt farbar med bil. Vi möter också ett par bilar och flera cyklister under vandringen.

Vägen går i en rätt konstant lutning uppåt. Det känns inte speciellt jobbigt. Problemet är att vi befinner oss på Monte Amandolas norra sida och vi har skugga mest hela tiden - men också lä för vinden. På ett par ställen kommer vi ut på soliga klipputsprång - men där blir vi också utsatta för starka och kalla vindbyar.

Från dessa klipputsprång får vi också fina vyer över Pintura di Bolognola på andra sidan Valle Tre Santi. Vi förstår att vi måste "runda" den här dalen för att ta oss dit:


Vägen fortsätter stadigt uppåt längre in i Valle Tre Santi och når sin högsta punkt längst in i dalen. Jag tar fram GPS-en och ser att det fortfarande är 4 kilometer kvar till Bolognola. Vi har i det här läget inte klart för oss skillnaden mellan Pintura di Bolognola och Bolognola. Bolgonola som jag har lagt in som resmål på GPS-en ligger i verkligheten några kilometer från Pintura di Bolognola och 300 höjdmeter längre ner på andra sidan passet där Pintura di Bolognola ligger:


Vi tvekar om vi orkar fortsätta nu när vi har en lång nerförsbacke framför oss och som säkert kommer att följas av en lång uppförsbacke igen, men vi ser ut att vara så nära - det kan inte vara 4 kilometer dit(!) - så vi tar nya tag och fortsätter.

Längst ner i backen ligger dalstationen till en skidlift. Här är det både sol och lä och vi funderar på stanna för att äta matsäckslunchen. Men det känns lite instängt här - inga vyer - så vi tar även sista uppförsbacken och kommer till slut upp till samhället Pintura di Bolognola.

Det är soligt och fint men blåser ruggigt kallt. Vi lyckas hitta lä intill ett garage för pistmaskiner (byggnaden längst till vänster i ovanstående bild).


Härifrån har vi fin utsikt över Valle Tre Santi åt nordost. Vägen vi kom - med ett soligt klipputsprång - syns på andra sidan dalen:




Vi äter vår lunch och myser i solen men blir lite frusna efter ett tag. Det är inte många meter bort till "centrala" Pintura di Bolognola med en stor parkeringsplats - typisk för vintersportorter. Det står bara ett par bilar där idag.

Vid parkeringen ligger Ristorante Bar Albergo La Capanna som har öppet året runt:


Vi går in och värmer oss med capuccino och te och några delikata bakverk. Det är billigt häruppe: bara 3.5 Euro (ca 30 kronor) totalt.

Efteråt ser vi oss omkring i "samhället". På en informationstavla hittar jag den här kartan över Monti Sibillini med olika vegetationstyper markerade med olika färger. Det är den bästa översiktskartan jag sett hitills:


Det är ganska platt här uppe i passet. Vi är mer än 1300 meter över havet och ovanför trädgränsen. Det finns just ingen annan växtlighet än kort gräs. Här är det lätt att vandra upp på omgivande kullar och berg. Men idag är det alldeles för blåsigt - och kallt. Termomentern vid La Capanna visar +9 grader Celcius men det känns mycket kallare i vinden.

Den här vägen upp på Monte Amandolas nordvästra sida vill jag gå någon gång!. Enligt kartan går den ända upp till toppen på 1706 möh:


Korna betar på Monte Amandolas nordvästra sluttning:


Vi vandrar tillbaka samma väg som vi kom. Nu känner vi igen skidbacken och pistmaskinsgaraget vi rastade vid. Undrar hur det känns att åka skidor utför den här backen - som avslutas med ett stup ...:


Nu när vi går åt andra hållet får vi en del vyer som vi missade på vägen upp.
Sarnano närmast och Monte Conero vid Adriatiska havet:


Solen är på väg ned och skuggan från Monti Sibillini sträcker sig långt mot Monte Conero vid Adriatiska havet när vi kommer tillbaka till bilen klockan 16:25:


En bofink väcker vår uppmärksamhet med sitt "fink, fink, fink" från en trädtopp en bit ner i sluttningen:


När vi kommer tillbaka till Hotel Paradiso tipsar ägaren oss om kvällens föreställning på teatern La Fenice. Den heter "Viva le donne!" (Leve kvinnorna!) och är en cabaret med mycket musik och dans enligt programmet. Föreställningen ingår i evenemanget "Fest Al Femminile" (Kvinnofesten) som pågår mellan 30 oktober och 4 november.

2012-11-01

Gola dell'Infernaccio, Chiesa San Leonardo, Sorgente del Tenna - Le Marche, Italia

Gårdagens regn har upphört och det ser ut att bli en solig dag igen. Hotellägaren föreslår en utflykt till Gola dell'Infernaccio - Helvetets gap - en bit upp i Val di Tenna. Infernaccio betyder egentligen "värre än helvetet" (inverno=helvete)

Gola dell'Infernaccio är ett av de mest besökta utflyktsmålen i Monti Sibillini.

Det går en fin belagd väg via Montefortino upp till den lilla bergsbyn Rubbiano. Därefter följer några kilometer bra grusväg upp till en stor parkering. Vi stannar på en mindre parkering ca en kilometer innan och promenerar sista delen av vägen.

Vi får fina vyer norrut över Balzo Rosso och Monte Amandola på andra sidan dalen ...:


... och Montefortino och Monte San Martino österut ...:


... och den lilla kyrkan Chiesa San Leonardo ovanför Gola dell'Infernaccio längre in i Val di Tenna:


Val di Tenna omges av Monte Priora (2332 möh - näst högsta toppen i Sibillini-bergen) i norr och Monte Sibilla (2173 möh) i söder.

Från parkeringen (953 möh) vid vägen till Gola dell'Infernaccio. Det förekommer en del kor som också använder stigen i dalen:


Fortsättningen av vägen är avstängd för fordonstrafik pga risk för nedfallande stenar och instabil vägbana.

Vi vandrar leden E9 genom Gola dell'Infernaccio upp till Sorgente del Tenna (Tennas källa) och tillbaka med en avstickare längs 229 upp till San Leonardo:


Monte Prioras södra sluttning mot Val di Tenna:


Vägen till Gola dell'Infernaccio, Val di Tenna (med Samsung Galaxy S3):


Det är bara ca en kilometer fin grusväg från parkeringen till porten till Gola dell'Infernaccio.

Den breda vägen slutar nere vid en bro. Där finns en tunnel för 4-hjulingar som leder förbi Gola dell'Infernaccio. Den fortsatta stigen in i Gola dell'Infernaccio är smal, kuperad och stenig - ganska svårgången:


Stigen till Gola dell'Infernaccio (med Samsung Galaxy S3):


Gola dell'Infernaccio, Val di Tenna (med Samsung Galaxy S3):




Fiume Tenna uppströms Gola dell'Infernaccio:


Vägskälet mot San Leonardo:


Vacker bokskog längs stigen upp till San Leonardo (med Samsung Galaxy S3):


Benved - på väg upp till San Leonardo:


Hur lång tid tar det att bygga en kyrka ensam? Enligt Padre Pietro Lavini är 40 år inte tillräckligt. Och du måste också ha den gode Guden på din sida!
Eremiten Padre Pietro Lavini beslutade att ta sin tillflykt till de avskilda vägarna i Sibillini-bergen för att bygga kyrkan San Leonardo på den plats där resterna efter ett antikt Emeritage (eremitbostad) låg. Efter 40 år av oavbrutet arbete, uppmuntran och motgångar och fysiska umbäranden arbetar "Guds murare" oförtrutet vidare. Han är nu 85 år

Chiesa San Leonardo (1128 möh) (med Samsung Galaxy S3):




Chiesa San Leonardo (med Samsung Galaxy S3):


Utsikt mot Adriatiska havet från San Leonardo:


Vi återvänder ner till Fiume Tenna nere i dalen och fortsätter vandringen uppströms mot Sorgente del Tenna (Tennas källa). Stigen är bred och oftast lättgången nära ån/bäcken. På ett par ställen går det brant uppför. Efter några kilometer kommer vi fram till Sorgente del Tenna (med Samsung Galaxy S3):


Sorgente del Tenna (1178 möh) är en lummig platå omgiven av höga berg på tre sidor: Monte Priora (2332 möh) och Pizzo Berro (2259 möh) i norr, Monte Bove Sud (2169 möh) i väster samt Cima Vallelunga (2221 möh) och Monte Sibilla (2173 möh) i söder. Dalen delar sig i två dalar som går upp mot varsitt pass mellan bergen. Stigen/leden fortsätter upp mot det västra passet - Passo Cattivo (1869 möh) dvs det ondsinta/elaka passet. Egentligen vill vi gå upp dit för att få fina vyer över västra sidan av Monti Sibillini men det är lite för sent på eftermiddagen och vi har ännu inte hunnit äta lunch. Det blåser kalla vindar uppifrån bergen och mörka moln drar in över dalen. Marken här uppe är ganska blöt och söndertrampad av kor:


Vi hittar en hyfsad plats i lä för vinden och äter snabbt vår matsäck och börjar vandringen tillbaka.

Fiume Tenna uppströms Gola dell'Infernaccio:


Ormbunksblad uppströms Gola dell'Infernaccio:


Nere vid Gola dell'Infernaccio möter vi ett italienskt par som skrattande frågar om vi sett björnen. De visar ett foto i sin kamera och det ser verkligen ut som en liten björn. De följer med oss några tiotal meter och visar oss var den är:




När jag fotar Ulla vid björnen börjar hon peka och gestikulera. Det brusar från vattnet där jag står på en smal bro så jag hör inte vad hon säger. Jag vänder mej om och hoppar förskräckt åt sidan. En ko - följd av en liten kalv - är på väg att buffa till mej i baken för att komma förbi:




Som vanligt hinner vi inte tillbaka till hotellet innan det blir mörkt.

Enligt vår guidebok är dagens vandring ca 15 km lång med en höjdskillnad på 600m upp och 600 meter ner plus ett par kilometer och några hundra meters höjdskillnad för avstickaren upp till San Leonardo och tillbaka. Det känns i benen!