Påskafton. Enligt väderrapporten ska det vara växlande molnighet och mycket sol över Låktatjåkka och Katterjåkk idag. Det är igenmulet och snöar lätt när vi åker från Kiruna strax före klockan 8 på morgonen. Efter ca 5 mil, halvvägs till Björkliden, slutar det snöa och blå himmel skymtar mellan molnen. Vi anländer till Hotell Fjället och Restaurang Lapporten i Björkliden strax efter klockan 9 och tar den sista parkeringsplatsen uppe vid hotellet. Det är gott om tid innan bandvagnen Emma kl 10:30 ska ta oss de 9 kilometrarna upp till Låktatjåkko Fjällstation som är Sveriges högst belägna fjällstation på 1228 möh. Hotellet i Björkliden ligger på ca 500 möh.
Vi är totalt sju passagerare på den här turen. Efter ca 15 minuter gör vi ett kort stopp för att titta på utsikten över Torne träsk:
Vi har fortfarande blå himmel framför oss medan molnen tätnar över Björkliden och Torne Träsk.
I 11:30-tiden är vi framme vid Låktatjåkko Fjällstation. Det har nu blivit helmulet även här uppe.
(Vägvisaren "Låktatjåkka 7" pekar mot Låktatjåkka järnvägshållplats varifrån vi vandrade upp hit
2011-07-02)
Inne i stationen är det överfullt av skoteråkare. Några enstaka skidåkare har tagit sig upp hit för egen maskin. Vi äter vår matsäck i det speciella rummet som är avsett för gäster som har egen mat med sig. Det kostar 40 kronor att använda rummet och då får vi även tillgång till toiletterna på stationen. Vi har hela rummet för oss själva! Efteråt går vi in i restaurangen och köper kaffe och en våffla med hjortronsylt och grädde som efterrätt. Det är nu mindre folk och lugnare på restaurangen.
Bandvagnen återvänder till Björkliden i 12:30-tiden. Det är nu helgrått och knappt någon sikt alls men vi bestämmer oss ändå för att ta skidorna ner. Den dåliga sikten gör det svårt att se hur långa och branta nerförsbackarna är. Vi åker i bandvagnsspåret till en början men även det är svårt att se. Rätt vad det är kör vi upp på någon av spårets kanter och kan då vända tillbaka till spåret innan vi hamnar i lössnön utanför.
Flatljuset som är gråvitt helt utan kontraster gör att jag drabbas av lätt yrsel så nerfarten blir rätt vinglig. Vi plogar i sakta mak nerför sluttningen. Det går inte att släppa på i någon högre fart då det inte går att avgöra varken hur brant det är eller vart spåret tar vägen. Vid flera tillfällen upptäcker jag att jag står helt stilla - och plogar för fullt! Ett par gånger ramlar jag raklång baklänges från stillastående.
Efter en knapp timme kommer vi ner till ett krön där Torne Träsk blir synligt:
Sista biten ner mot Björkliden är bitvis i brantaste laget för våra fjällskidor men vi lyckas ta oss ner till hotellet utan några större missöden. Det blev en minnesvärd tur men i det rådande vädret hade det kanske varit enklare att åka skidor upp och bandvagn ner.
Synd att det blev så mulet. Det var tydligen molnen vi hade över Kiruna på morgonen som spred sig västerut över Abisko, Björkliden och Låktatjåkka. Längre västerut i Katterjåkk och Riksgränsen var det strålande solsken hela dagen ...
