Vi åkte upp till stugan i Djupvik vid Orsasjön på fredag eftermiddag. På lördag morgon är vi packade och klara redan i 9-tiden. Solen strålar från den klarblåa himlen. Temperaturen börjar stiga över 0. Bilens vindruta är täckt av frost. Efter en knapp timmes bilfärd ca 50 kilometer norrut via kanonvägen till Rot i Älvdalen och vidare vägen mot Lillhärdal/Sveg når vi Dyversjön i den djupa dalgången Dyverdalen.
På fredag kväll gick vi igenom de gamla kartor jag har liggande i stugan och jämförde med mer aktuella kartor från Google Maps och Google Earth. Det har tillkommit några skogsbilvägar sen jag senast var här. Från Dyversjöns östligaste ände går en ny väg rakt uppför berget några hundra meter där den delar sig i en T-korsning. Österut tar man sig till en vändplan på ett stort kalhygge ca 1 km sydost om den lilla sjön Fisklösen. Vägen västerut slutar ca 1 km sydost om sjön Andljusen.
Enligt vår gamla karta finns en ca 10 km lång stig mellan Untorp och Andjuswarden. Den passerar längs Fisklösens södra strand och bör tangera det stora kalhygget. Det är den vägen vi planerar ta. På väg upp mot kalhygget passerar vi ett jakttorn med en älgjägare. Älgjakten pågår i området. Vi stannar och frågar om vi törs ge oss ut på vandringen till Andjuswarden. Det är inga problem ur jaktsynpunkt men han tror att vi får problem med att hitta stigen mellan Untorp och Andjuswarden. Det är en gammal stig som inte använts mycket på senare tid. Han föreslår istället den välmarkerade vandringsleden från Dyversjön som vi lätt hittar om vi åker in på den västra vägen mot sjön Andljusen. Varken på Google Map eller Earth syns någon stig till Anjuswardens topp. Däremot ser jag nu i efterhand att den markerade stigen finns på hitta.se.
Vi tackar för upplysningen, vänder och kör sakta västerut och spanar efter ledmarkeringar. Ca 700 meter från T-korsningen ser vi en liten grå skylt som pekar norrut in i skogen. Det verkar dock inte vara någon välanvänd stig där så vi fortsätter västerut.
Efter ytterligare en kilometer ser vi ännu en liten grå skylt som pekar norrut in i skogen. Här ser vi en tydlig stig. Vi är nu nästan framme vid vägens ände så kör fram dit och vänder på vändplanen och hittar en bra parkeringsplats nära den närmaste grå lilla skylten. På skylten är texten "PEK" inristad och knappt skönjbar.
Vi går in på den breda och tydliga stigen i 11-tiden. Det finns tydliga spår efter en fyrhjuling. Efter några hundra meter kommer vi fram till en liten myr där en saltsten sitter monterad på en pinne.
Vi går över den blöta myren - våra vandringskängor håller tätt - men hittar ingen stig på andra sidan. Vi fortsätter uppför berget i skogsmarken längs myrkanten med solen i ryggen. Med hjälp av Google Earth och GPS-funktionen på min mobil går vi torrskodda brant uppför i härlig skogsterräng.
Efter ca 45 minuter kommer vi upp på en platå. Jag ser på GPS-en att vi bör dra oss längre österut för att undvika ett större myrområde. Vi svänger 90 grader åt höger och får svagt medlut ett tag. Här uppe är det lätt att vandra i tjock mossa/lavar och långt blåbärs- och lingonris:
Efter en kort stund når vi en brant kulle. Väl uppe på kullen ser vi Andjuswardens topp för första gången.
Utsikten söderut är hänförande redan här. Ulla tar igen sig på den stora stenen på kullens topp:
Vi får en härlig vandring den återstående ca halva kilometern till Andjuswardens topp:
Vi når toppen strax före klockan 12:30 efter ca 1.5 timmes vandring:
Här hittar vi till slut stigen från Andjuswardens topp ner till Dyverdalen (3 km) och Untorp (9 km):
Ulla beundrar utsikten - fri horisont 360 grader:
En bit norr om toppen finns en slogbod:
Vi rastar i solgasset med slogboden som skydd mot den knappt märkbara vinden:
Härifrån ser vi långt. Vindkraftverk i sydväst:
Skidbackarna i Lindvallen, Sälen västerut:
I 14-tiden är börjar vi vandra ner mot Dyverdalen - längs den markerade stigen:
Björnspillning(?) på stigen:
Ulla letar tranbär:
En flock talltitor underhåller oss en god stund:
Strax före klockan 15 kommer vi fram till stigkorsningen där vi svänger åt höger och fortsätter söderut över det stora myrområdet väster om Fisklösen:
Fisklösen skymtar mellan träden:
Efter ytterligare en knapp halvtimmes vandring längs stigen som är hal och knölig av uppstickande stenar och trädrötter kommer vi ner på skogsbilvägen ca 500 meter väster om T-korsningen. Det är inte lätt att hitta stigen från vägen. Ulla pekar på den röda ring som är målad på ett träd och som markerar stigen. En trumma i vägdiket avslöjar också att här fnns en stig:
(Bilden tagen med mobilen)Vi vandrar vägen västerut mot bilen. Efter ett par hundra meter är vi framme vid den första lilla gråa skylten vi såg tidigare:
Texten "NIDOSKER" är inristad på den skylten. Det röda krysset visar att grusvägen är en skoterled på vintern.
Efter ytterligare ca en kilometers vandring uppför grusvägen är vi framme vid bilen i 16-tiden:
Sammanfattningsvis kan vi säga att vi föredrar den obanande vägen vi gick i skogsterräng mellan myrarna i mjuk mossa/lavar och långt bärris framför den markerade stigen som bitvis går över blöta myrar och annars på hala stenar och rötter. Dessutom tjänade vi en hel del höjdmetrar genom att starta från vägen längre västerut.
Karta från hitta.se:
Karta på hitta.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar