Sammanfattning av vår resa till Thailand januari 2012
2012-01-01
Mot solen
Nam Khem Pier
Koh Kho Khao Resort
2012-01-02
Strandvandring, Koh Kho Khao
2012-01-03
Morgonfågelskådning, Koh Kho Khao Resort
Olive-Backed Sunbird, Koh Kho Khao Resort
Eftermiddagsvandring, Koh Kho Khao Resort
2012-01-04
Med motorbike till Sunset och Virgin Beach, Koh Kho Khao
Kanottur i mangrove, Virgin Beach, Koh Kho Khao
Longtailboat, Koh Kho Khao Pier
Ha-Pla Beach, Koh Kho Khao
2012-01-05
Sol, bad och fåglar, Koh Kho Khao Resort
2012-01-06
Snorkling, Similan Islands
2012-01-07
Fågelskådning mm per cykel, Koh Kho Khao och Ban Nam Khem
2012-01-08
Fågelskådning tidig morgon, Koh Kho Khao Resort
Little Amazon, Takua Pa
Matmarknader, Takua Pa
2012-01-09
Södra Koh Kho Khao på cykel
2012-01-10
Med motorbike till Ton Thong Waterfall, Koh Kho Khao
Lazy House, Koh Kho Khao
2012-01-11
Khao Sok Lake, dag 1
2012-01-12
Khao Sok Lake, dag 2
2012-01-13
Läkarbesök, Khao Lak
Ban Nam Khem
Varaner, Koh Kho Khao Pier
2012-01-14
Fågelskådning söder om Koh Kho Khao Resort
Sista doppet, Koh Kho Khao
2012-01-15
Sista natten, Koh Kho Khao
Med solen
2012-01-16
2012-01-15
Med solen
Från plats 37A i en Airbus 330-200 på Phuket Airport - i väntan på start:
Uppe bland molnen över södra Thailand - strax efter start:
Nu flyger vi med solen västerut. Ovanför molnen lyser solen en stor del av flygresan hem.
Jag sitter och halvsover och minns vår resa och plötsligt slår det mej - orsaken till mina vita knän är ju självklar!
Vid besöket hos dr Arthorn i Khao Lak fick jag tillsägelse att undvika att få vatten i örat. När jag badat efter dess har jag undvikit att simma och att ligga och flyta på rygg. För att då slippa gå ut på djupare vatten för att doppa mej har jag börjat med att ställa mej på knäna på bottnen närmare land. Vågornas rörelser har naturligtvis medfört att knäna har skavts mot sandbottnen och polerat bort pigmentet i skinnet....
Men egentligen borde jag väl i så fall ha fått röda skavsår på knäna???
Visst tvivel kvarstår alltså - men i skrivande stund, 4 veckor senare och efter några tiotal mil på skidor och skridskor, är fortfarande mina knän utan problem, bortsett från de vita fläckarna som finns kvar, men kanske inte lika klart lysande längre nu när solbrännan runt omkring börjat blekna.
Strax före klockan 20 thailändsk tid (klockan 14 svensk tid) efter ca 7 timmar i luften drar sig solen ner under molntäcket;
Planet landar strax före klockan 19 på Arlanda - efter ca 12 timmar i luften - i god tid innan dagens sista tåg till Falun/Borlänge avgår i 20-tiden.
Vi kliver av tåget i Säter och får skjuts av Daniel hem till Gustafs.
Uppe bland molnen över södra Thailand - strax efter start:
Nu flyger vi med solen västerut. Ovanför molnen lyser solen en stor del av flygresan hem.
Jag sitter och halvsover och minns vår resa och plötsligt slår det mej - orsaken till mina vita knän är ju självklar!
Vid besöket hos dr Arthorn i Khao Lak fick jag tillsägelse att undvika att få vatten i örat. När jag badat efter dess har jag undvikit att simma och att ligga och flyta på rygg. För att då slippa gå ut på djupare vatten för att doppa mej har jag börjat med att ställa mej på knäna på bottnen närmare land. Vågornas rörelser har naturligtvis medfört att knäna har skavts mot sandbottnen och polerat bort pigmentet i skinnet....
Men egentligen borde jag väl i så fall ha fått röda skavsår på knäna???
Visst tvivel kvarstår alltså - men i skrivande stund, 4 veckor senare och efter några tiotal mil på skidor och skridskor, är fortfarande mina knän utan problem, bortsett från de vita fläckarna som finns kvar, men kanske inte lika klart lysande längre nu när solbrännan runt omkring börjat blekna.
Strax före klockan 20 thailändsk tid (klockan 14 svensk tid) efter ca 7 timmar i luften drar sig solen ner under molntäcket;
Planet landar strax före klockan 19 på Arlanda - efter ca 12 timmar i luften - i god tid innan dagens sista tåg till Falun/Borlänge avgår i 20-tiden.
Vi kliver av tåget i Säter och får skjuts av Daniel hem till Gustafs.
Sista natten, Koh Kho Khao
Det regnar fortfarande när vi kommer tillbaka till Koh Kho Khao Resort. Vi ägnar kvällen åt att packa och förbereda hemresan. Vi ska infinna oss i receptionen klockan åtta i morgon bitti så det räcker om vi går upp strax före klockan sju. Frukostserveringen börjar klockan 7.
Senare på kvällen ligger vi i sängen och jämför våra solbrännor. Ulla har blivit röd idag. Själv är jag jämnbrun - utom två kritvita fläckar på framsidan/undersidan av knäskålen och knölen överst på smalbenet på bägge benen. De vita fläckarna har en skarp gräns mot det övriga bruna.
Vad är detta?
Jag försöker komma på någon naturlig förklaring men jag har ju inte gått på knäna eller gjort något annat som skulle kunna orsaka dessa vita fläckar. Ulla menar att det är naturliga pigmentförändringar som kommer med åldern och inget att oroa sig över. Jag har svårt för att tro det. Jag har inga vita fläckar för övrigt.
Obönhörligt kommer jag att tänka på mötet med den "galne" restaurangmannen tidigare idag.
Gjorde han något med mina knän? Och i så fall vad - och varför?
Dessa i sig ytterst ovanliga händelser att en vilt främmande "galen" thailändare klämmer på mina knän och att jag upptäcker vita fläckar på knäna kan omöjligt inträffa oberoende av varandra. Och vildhunden som slickade mej i ena knävecket dessutom! Huvaligen - det här börjar bli otäckt!
Sambandet framstår allt klarare ju mer jag tänker på det.
Alltså - slutsatsen är klar: Han gjorde absolut något med mina knän!
Som Sherlok Holmes säger: "när du har eliminerat allt som är omöjligt, så måste vad som återstår, hur osannolikt det än verkar, vara sanningen" ("How often have I said to you that when you have eliminated the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth?" ur "De fyras tecken")
De andra två frågorna - vad och varför - hör ihop.
Jag erinrar mej att han nämnde föräldrarnas dåliga knän. Tog han mina friska knän för att ge dem till sina föräldrar? Och gav mej samtidigt föräldrarnas dåliga?
Har han någon form av övernaturlig magisk kraft? Men varför blev mina knän vita? Om han kunde få skinnet på knäna att bli vitt vad kan inte då komma att hända längre in i kroppen? Skräcken griper mej allt starkare.
En annan, ännu mer skrämmande, möjlighet dyker upp. Antag att han är medlem i någon forma av terroristgrupp eller revolutionär organisation som vill skada landet eller landets ledning genom att attackera turister. Sådant är ju inte så ovanligt. Jag minns Luxormassakern i Egypten 1997 då 62 människor - de flesta turister - avrättades vid Hatschepsuts tempel. Var det inte mycket diskussioner för några år sedan om attacker via mjältbrandssporer? Han kanske smorde in mina knän med någon typ av salva med mjältbrandsbakterier? Hur var det nu? Han tog mej ju även på ovansidan av min högra hand med sin vänsterhand. Men jag kan inte se någon vit fläck på handen. Och varför kladdade han så energiskt på Ullas kikare och min kamera? Men jag har inte upptäckt någon "smörja" på varken kameran eller kikaren.
Natten kommer men jag kan omöjligt sova. Bilden av den "galne" restaurangmannen från vårt föregående besök dyker upp i minnet:
Han håller fisken med ett ordentligt grepp med vänsterhanden - precis på samma sätt som han klämde till om mina knän. Och med samma "diaboliska" leende...
Jag går upp och skriver ner mina misstankar på ett papper så att han inte ska kunna gå fri om något händer mej eller oss under natten.
Jag lyssnar men kan inte höra Ullas andningar. Jag lägger örat till - och hon andas faktiskt - lugnt och tyst ...
Jag spinner vidare på tanken att det handlar om ett angrepp på turister. Vi avslöjade ju faktiskt att det var vår sista kväll i Thailand för honom. Det är väl något man absolut inte ska avslöja. Risken att bli lurad ökar naturligtvis när man inte längre är kvar på platsen och kan framföra sitt eventuella missnöje. Jag kommer ihåg en gång i min ungdom för länge, länge sedan när jag köpte en totalt oanvändbar radioapparat på Kanarieöarna. När jag avslöjade att det var sista kvällen på ön plockade expediten fram ett speciellt paket från under disken...
Antag att det jag drabbats av är mycket smittsamt. Var det inte så att de mycket smittsamma mjältbrandsbakterierna kunde spridas via luften? Tankarna far genom skallen. I så fall kommer jag att smitta ner alla på planet hem imorgon - och kanske starta en mjältbrandsepidemi i Sverige. Jag kanske måste hinna med ett läkarbesök i morgon bitti innan jag kliver på planet? Men alla som åker med i bussen till flygplatsen då?
Tankarna virvlar runt - hela natten. Jag får inte en blund i ögonen. Går upp varannan timme och tittar på knäna. De är fortfarande lika vita.
Så går denna skräckens natt så sakta över i dag.
Jag går upp i gryningen och gör mej resklar. Ulla vaknar. Jag berättar om min hemska natt men hon påstår att hon har hört mej snarka så jag måste väl ha sovit någon kort stund i alla fall.
Vi lever fortfarande, mina knäna är lika vita som tidigare men vi mår bra och känner oss friska. Någon rimligare förklaring till mina vita knän har inte dykt upp under natten ...
Transporten till flygplatsen går planenligt och utan problem. Jag hinner inte tänka så mycket mer på mina vita knän. Resandet i sig med alla praktiska bestyr med biljetter, bagage, tider od kräver en del tankeverksamhet och koncentration.
Senare på kvällen ligger vi i sängen och jämför våra solbrännor. Ulla har blivit röd idag. Själv är jag jämnbrun - utom två kritvita fläckar på framsidan/undersidan av knäskålen och knölen överst på smalbenet på bägge benen. De vita fläckarna har en skarp gräns mot det övriga bruna.
Vad är detta?
Jag försöker komma på någon naturlig förklaring men jag har ju inte gått på knäna eller gjort något annat som skulle kunna orsaka dessa vita fläckar. Ulla menar att det är naturliga pigmentförändringar som kommer med åldern och inget att oroa sig över. Jag har svårt för att tro det. Jag har inga vita fläckar för övrigt.
Obönhörligt kommer jag att tänka på mötet med den "galne" restaurangmannen tidigare idag.
Gjorde han något med mina knän? Och i så fall vad - och varför?
Dessa i sig ytterst ovanliga händelser att en vilt främmande "galen" thailändare klämmer på mina knän och att jag upptäcker vita fläckar på knäna kan omöjligt inträffa oberoende av varandra. Och vildhunden som slickade mej i ena knävecket dessutom! Huvaligen - det här börjar bli otäckt!
Sambandet framstår allt klarare ju mer jag tänker på det.
Alltså - slutsatsen är klar: Han gjorde absolut något med mina knän!
Som Sherlok Holmes säger: "när du har eliminerat allt som är omöjligt, så måste vad som återstår, hur osannolikt det än verkar, vara sanningen" ("How often have I said to you that when you have eliminated the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth?" ur "De fyras tecken")
De andra två frågorna - vad och varför - hör ihop.
Jag erinrar mej att han nämnde föräldrarnas dåliga knän. Tog han mina friska knän för att ge dem till sina föräldrar? Och gav mej samtidigt föräldrarnas dåliga?
Har han någon form av övernaturlig magisk kraft? Men varför blev mina knän vita? Om han kunde få skinnet på knäna att bli vitt vad kan inte då komma att hända längre in i kroppen? Skräcken griper mej allt starkare.
En annan, ännu mer skrämmande, möjlighet dyker upp. Antag att han är medlem i någon forma av terroristgrupp eller revolutionär organisation som vill skada landet eller landets ledning genom att attackera turister. Sådant är ju inte så ovanligt. Jag minns Luxormassakern i Egypten 1997 då 62 människor - de flesta turister - avrättades vid Hatschepsuts tempel. Var det inte mycket diskussioner för några år sedan om attacker via mjältbrandssporer? Han kanske smorde in mina knän med någon typ av salva med mjältbrandsbakterier? Hur var det nu? Han tog mej ju även på ovansidan av min högra hand med sin vänsterhand. Men jag kan inte se någon vit fläck på handen. Och varför kladdade han så energiskt på Ullas kikare och min kamera? Men jag har inte upptäckt någon "smörja" på varken kameran eller kikaren.
Natten kommer men jag kan omöjligt sova. Bilden av den "galne" restaurangmannen från vårt föregående besök dyker upp i minnet:
Han håller fisken med ett ordentligt grepp med vänsterhanden - precis på samma sätt som han klämde till om mina knän. Och med samma "diaboliska" leende...
Jag går upp och skriver ner mina misstankar på ett papper så att han inte ska kunna gå fri om något händer mej eller oss under natten.
Jag lyssnar men kan inte höra Ullas andningar. Jag lägger örat till - och hon andas faktiskt - lugnt och tyst ...
Jag spinner vidare på tanken att det handlar om ett angrepp på turister. Vi avslöjade ju faktiskt att det var vår sista kväll i Thailand för honom. Det är väl något man absolut inte ska avslöja. Risken att bli lurad ökar naturligtvis när man inte längre är kvar på platsen och kan framföra sitt eventuella missnöje. Jag kommer ihåg en gång i min ungdom för länge, länge sedan när jag köpte en totalt oanvändbar radioapparat på Kanarieöarna. När jag avslöjade att det var sista kvällen på ön plockade expediten fram ett speciellt paket från under disken...
Antag att det jag drabbats av är mycket smittsamt. Var det inte så att de mycket smittsamma mjältbrandsbakterierna kunde spridas via luften? Tankarna far genom skallen. I så fall kommer jag att smitta ner alla på planet hem imorgon - och kanske starta en mjältbrandsepidemi i Sverige. Jag kanske måste hinna med ett läkarbesök i morgon bitti innan jag kliver på planet? Men alla som åker med i bussen till flygplatsen då?
Tankarna virvlar runt - hela natten. Jag får inte en blund i ögonen. Går upp varannan timme och tittar på knäna. De är fortfarande lika vita.
Så går denna skräckens natt så sakta över i dag.
Jag går upp i gryningen och gör mej resklar. Ulla vaknar. Jag berättar om min hemska natt men hon påstår att hon har hört mej snarka så jag måste väl ha sovit någon kort stund i alla fall.
Vi lever fortfarande, mina knäna är lika vita som tidigare men vi mår bra och känner oss friska. Någon rimligare förklaring till mina vita knän har inte dykt upp under natten ...
Transporten till flygplatsen går planenligt och utan problem. Jag hinner inte tänka så mycket mer på mina vita knän. Resandet i sig med alla praktiska bestyr med biljetter, bagage, tider od kräver en del tankeverksamhet och koncentration.
2012-01-14
Sista doppet, Koh Kho Khao
Regnet drar iväg norrut. Vi beger oss ut igen och vandrar söderut längs stranden. Det är vår sista kväll i Thailand för den här gången och dags för sista doppet. Vi spånar om begreppet "sista". Man brukar ju säga att man aldrig ska ta det där "sista" slalomåket, dyket, eller vad det nu än är - det är oftast då olyckan är framme. Men ett sista dopp borde inte vara så riskabelt. Vi har ju klarat oss från maneter, vattenströmmar och annat som kan ställa till det hittills.
Småspovarna, (Whimbrel, Numenius phaepous) är som vanligt på plats. De står kvar om man bara går förbi dem på behörigt avstånd - utan att stanna:
När man stannar för att fotografera blir de oroliga och kommer man för nära flyger de iväg en sväng över vattnet och landar en bit längre bort eller bakom oss:
Vi stannar till vid Lazy House. Mannen som vi tror äger restaurangen kommer ner till stranden och hälsar ovanligt hjärtligt på oss. Han kanske känner igen oss från vårt besök för ett par dagar sen. Han tar i hand och lägger även sin vänstra hand över min. Det är inte så thaiändarna normalt hälsar. Jag tror det är enda gången någon thailändare tar i hand på hela resan. Han babblar på och verkar väldigt speedad. Han vill testa kameran och kikaren men är otroligt fumlig och behöver hjälp med det mest elementära handhavandet. Vi frågar om det är hans restaurang. Nej - han är bara föreståndare för den här Lazy House-restaurangen. Det finns flera Lazy House på olika ställen i Thailand. Han frågar mej om jag har problem med min knän och nyper till rätt hårt om bägge mina knän med sin vänsterhand. Bägge hans föräldrar har tydligen dåliga knän. Vi säger att vi tänker äta middag hos honom senare när vi har tagit ett dopp. Han visar på ett par solstolar som vi kan använda för att lägga kläder och annat på. Därefter lämnar han oss och övergår med sina hälsningsprocedurer till några andra presumptiva gäster.
Vi tar ett dopp och går en sväng medan badkläderna torkar. Det går mäktiga regnskurar ute över Andaman-sjön:
Regnet från tidigare idag drar bort norrut. Vi bestämmer oss för att fortsätta ner till Ko Kai-restaurangen på Koh Kho Khao Pier:
Vi får sällskap på vandringen av en "vildhund". Den här är onödigt kärvänlig och går bredvid mej en lång sträcka och till och med slickar mej i ena knävecket. Normalt brukar hundarna gå åt sidan när vi kommer.
Mörka regnmoln närmar sig söderifrån så vi ökar takten:
Vi får pinna på ordentligt på slutet och hinner precis fram till Ko Kai Restaurant innan regnet kommer.
Den pigga flickan där tar väl hand om oss. Vi äter medan regnet öser ner utanför. När vi är klara cyklar hon iväg ner till taxistationen vid piren och hämtar en taxi åt oss. Hon kommer tillbaka genomsur men ser lika glad ut som alltid. Någon minut senare kommer taxin och hon ledsagar oss med ett paraply in under taket på taxiflaket. Det regnar ordentligt nu och det håller i sig hela kvällen och en bra bit in på natten.
Småspovarna, (Whimbrel, Numenius phaepous) är som vanligt på plats. De står kvar om man bara går förbi dem på behörigt avstånd - utan att stanna:
När man stannar för att fotografera blir de oroliga och kommer man för nära flyger de iväg en sväng över vattnet och landar en bit längre bort eller bakom oss:
Vi stannar till vid Lazy House. Mannen som vi tror äger restaurangen kommer ner till stranden och hälsar ovanligt hjärtligt på oss. Han kanske känner igen oss från vårt besök för ett par dagar sen. Han tar i hand och lägger även sin vänstra hand över min. Det är inte så thaiändarna normalt hälsar. Jag tror det är enda gången någon thailändare tar i hand på hela resan. Han babblar på och verkar väldigt speedad. Han vill testa kameran och kikaren men är otroligt fumlig och behöver hjälp med det mest elementära handhavandet. Vi frågar om det är hans restaurang. Nej - han är bara föreståndare för den här Lazy House-restaurangen. Det finns flera Lazy House på olika ställen i Thailand. Han frågar mej om jag har problem med min knän och nyper till rätt hårt om bägge mina knän med sin vänsterhand. Bägge hans föräldrar har tydligen dåliga knän. Vi säger att vi tänker äta middag hos honom senare när vi har tagit ett dopp. Han visar på ett par solstolar som vi kan använda för att lägga kläder och annat på. Därefter lämnar han oss och övergår med sina hälsningsprocedurer till några andra presumptiva gäster.
Vi tar ett dopp och går en sväng medan badkläderna torkar. Det går mäktiga regnskurar ute över Andaman-sjön:
Regnet från tidigare idag drar bort norrut. Vi bestämmer oss för att fortsätta ner till Ko Kai-restaurangen på Koh Kho Khao Pier:
Vi får sällskap på vandringen av en "vildhund". Den här är onödigt kärvänlig och går bredvid mej en lång sträcka och till och med slickar mej i ena knävecket. Normalt brukar hundarna gå åt sidan när vi kommer.
Mörka regnmoln närmar sig söderifrån så vi ökar takten:
Vi får pinna på ordentligt på slutet och hinner precis fram till Ko Kai Restaurant innan regnet kommer.
Den pigga flickan där tar väl hand om oss. Vi äter medan regnet öser ner utanför. När vi är klara cyklar hon iväg ner till taxistationen vid piren och hämtar en taxi åt oss. Hon kommer tillbaka genomsur men ser lika glad ut som alltid. Någon minut senare kommer taxin och hon ledsagar oss med ett paraply in under taket på taxiflaket. Det regnar ordentligt nu och det håller i sig hela kvällen och en bra bit in på natten.
Fågelskådning söder om Koh Kho Khao Resort
Bildspel
Sista hela dagen i Thailand för den här gången. Vi tar det lugnt vid poolen och stranden på förmiddagen.
Koh Pa badar i strålande solsken:
Vi gör ett sista försök att hitta vägen rakt södert från Koh Kho Khao Resort. Det finns ett "massageinstitut" i skuggan av träden vid stranden strax söder om resorten. Där står ett par motorbikes parkerade. Det betyder att det finns en väg/stig dit. Vi går upp och hittar en smal stig som leder in i skogen. Där inne är ett rikt fågelliv. Jag får några fina bilder på vår gamla bekant Oriental Magpie-Robin, Copsychus saularis:
Gök, Plaintive Cuckoo, Cacomantis merulinus, skogen söder om Koh Kho Khao Resort:
Chestnut-headed Bee-eater, Merops leschenaulti, skogen söder om Koh Kho Khao Resort:
Vi går längs den smala stigen några hundra meter in i skogen när vi ser att stigen går tillbaka till Koh Kho Khao Resort. Det är samma stig som vi såg den första dagen. En smalare nästan osynlig stig svänger av söderut men vi skulle behöva stövlar för att våga oss in på den. Det är gott om små ettriga myror på stigen vi går på så vi kan inte stå still någon längre stund. Vi återvänder till stranden.
Vid den lilla pölen ser vi en ung Little Heron, Butorides striata:
Flocken med småspov, Whimbrel, Numenius phaepous, är kvar på stranden söder om Koh Kho Khao Resort:
Vi skrämmer dem så de tar en sväng över vattnet ...:
... och landar igen en bit bakom oss:
Spotted Dove, Streptopelia chinensis, stranden söder om Koh Kho Khao Resort:
Stranden söder om Koh Kho Khao Resort - mörka moln norrut:
Drillsnäppa, Common Sandpiper, Actitis hypoleucos, pöl vid stranden söder om Koh Kho Khao Resort:
Drillsnäppan går ner till stranden när regnet kommer:
Vi återvänder till hotellrummet och börjar förbereda hemresan i morgon medan regnet öser ner:
Sista hela dagen i Thailand för den här gången. Vi tar det lugnt vid poolen och stranden på förmiddagen.
Koh Pa badar i strålande solsken:
Vi gör ett sista försök att hitta vägen rakt södert från Koh Kho Khao Resort. Det finns ett "massageinstitut" i skuggan av träden vid stranden strax söder om resorten. Där står ett par motorbikes parkerade. Det betyder att det finns en väg/stig dit. Vi går upp och hittar en smal stig som leder in i skogen. Där inne är ett rikt fågelliv. Jag får några fina bilder på vår gamla bekant Oriental Magpie-Robin, Copsychus saularis:
Gök, Plaintive Cuckoo, Cacomantis merulinus, skogen söder om Koh Kho Khao Resort:
Chestnut-headed Bee-eater, Merops leschenaulti, skogen söder om Koh Kho Khao Resort:
Vi går längs den smala stigen några hundra meter in i skogen när vi ser att stigen går tillbaka till Koh Kho Khao Resort. Det är samma stig som vi såg den första dagen. En smalare nästan osynlig stig svänger av söderut men vi skulle behöva stövlar för att våga oss in på den. Det är gott om små ettriga myror på stigen vi går på så vi kan inte stå still någon längre stund. Vi återvänder till stranden.
Vid den lilla pölen ser vi en ung Little Heron, Butorides striata:
Flocken med småspov, Whimbrel, Numenius phaepous, är kvar på stranden söder om Koh Kho Khao Resort:
Vi skrämmer dem så de tar en sväng över vattnet ...:
... och landar igen en bit bakom oss:
Spotted Dove, Streptopelia chinensis, stranden söder om Koh Kho Khao Resort:
Stranden söder om Koh Kho Khao Resort - mörka moln norrut:
Drillsnäppa, Common Sandpiper, Actitis hypoleucos, pöl vid stranden söder om Koh Kho Khao Resort:
Drillsnäppan går ner till stranden när regnet kommer:
Vi återvänder till hotellrummet och börjar förbereda hemresan i morgon medan regnet öser ner:
2012-01-13
Varaner, Koh Kho Khao Pier
Bildspel
Efter promenaden i Ban Nam Khem tar vi en longtailbåt över till Koh Kho Khao. Det är dags för lunch. Vi bestämmer oss för Ko Kai Restaurant ett hundratal meter från piren. Vi har passerat här flera gånger men det här är första gången vi äter där. Det visar sig vara den kanske trevligaste restaurangen på ön med en otroligt flink och pigg liten flicka (i 12-årsåldern?) som sköter i stort sett alla kontakter med gästerna. Priserna är dessutom troligen bland de lägsta på ön. Och maten är som alltid välsmakande. Vi väljer ett bord, längst in i restaurangen, intill en vattensamling där resturangen har sin fisksump. Där - på fisksumpen - vilar en liten varan-ödla:
Vi beställer mat och äter när jag plötsligt upptäcker en större varan-ödla simmande på andra sidan vattensmalingen, 20-25 meter bort:
Restaurangägaren kommer fram och berättar att det är mamman till den lilla varanen som sitter på fiskodlingen. Även pappan, som är något mindre än mamman, visar sig ibland. Varanfamiljen brukar knycka fiskar ur sumpen. De är tydligen fridlysta så ägaren måste acceptera dem.
Varan-mamman vänder och simmar tillbaka:
Varanmamman försvinner in bland strandväxterna. En kort stund senare dyker pappa varan upp och visar sig en kort stund innan han försvinner på samma ställe som mamman:
När jag senare kollar på Google Earth ser jag att den lilla vattensamlingen vid restaurangen är en del av den större saltvattenpölen mellan vägen och Andaman Princess Resort där vi såg en varan redan första dagen. Vattenförbindelsen går under vägen i samhället. Möjligen är det en damm där som ser till att vattennivån är konstant när havsvattennivån varierar med tidvattnet:
Efter promenaden i Ban Nam Khem tar vi en longtailbåt över till Koh Kho Khao. Det är dags för lunch. Vi bestämmer oss för Ko Kai Restaurant ett hundratal meter från piren. Vi har passerat här flera gånger men det här är första gången vi äter där. Det visar sig vara den kanske trevligaste restaurangen på ön med en otroligt flink och pigg liten flicka (i 12-årsåldern?) som sköter i stort sett alla kontakter med gästerna. Priserna är dessutom troligen bland de lägsta på ön. Och maten är som alltid välsmakande. Vi väljer ett bord, längst in i restaurangen, intill en vattensamling där resturangen har sin fisksump. Där - på fisksumpen - vilar en liten varan-ödla:
Vi beställer mat och äter när jag plötsligt upptäcker en större varan-ödla simmande på andra sidan vattensmalingen, 20-25 meter bort:
Restaurangägaren kommer fram och berättar att det är mamman till den lilla varanen som sitter på fiskodlingen. Även pappan, som är något mindre än mamman, visar sig ibland. Varanfamiljen brukar knycka fiskar ur sumpen. De är tydligen fridlysta så ägaren måste acceptera dem.
Varan-mamman vänder och simmar tillbaka:
Varanmamman försvinner in bland strandväxterna. En kort stund senare dyker pappa varan upp och visar sig en kort stund innan han försvinner på samma ställe som mamman:
När jag senare kollar på Google Earth ser jag att den lilla vattensamlingen vid restaurangen är en del av den större saltvattenpölen mellan vägen och Andaman Princess Resort där vi såg en varan redan första dagen. Vattenförbindelsen går under vägen i samhället. Möjligen är det en damm där som ser till att vattennivån är konstant när havsvattennivån varierar med tidvattnet:
Ban Nam Khem
Bildspel
Efter det korta besöket i turistiska Khao Lak återvänder vi till det mer genuint thailändska - eller kanske burmesiska - Ban Nam Khem.
Några intressanta artiklar om Ban Nam Khem:
Livet har återvänt till Ban Nam Khem (Sveriges Radio - 2005-12-25)
Operation playground - a project to support the Children of the Workd
Vackert är det inte - men det är väl förståeligt med tanke på vad som hände här annandag jul 2004.
Efter det korta besöket i turistiska Khao Lak återvänder vi till det mer genuint thailändska - eller kanske burmesiska - Ban Nam Khem.
Några intressanta artiklar om Ban Nam Khem:
Livet har återvänt till Ban Nam Khem (Sveriges Radio - 2005-12-25)
Operation playground - a project to support the Children of the Workd
Vackert är det inte - men det är väl förståeligt med tanke på vad som hände här annandag jul 2004.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)